Fem svartvita från april

 
 
 
 


11 april på allihopa. Snart är det väl dags att fota nytt- fotoskolan börjar om två veckor och då ska jag ha fem bilder för att berätta något om mig själv. Som jag jobbar får ni nog se de bilderna om två månader, eller kanske två år. Men ni vet vad man säger, va? Den som väntar på något gott, och så vidare.
canon eos 450d - gamla stan - människor jag tycker om - porträtt - stockholm - svartvita bilder
3

Recension: Kanske är det allt du behöver veta

 
"Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad."

Så inleds E. Lockharts ungdomsroman Kanske är det allt du behöver veta (originalets titel: We Were Liars) utgiven av Lavender Lit förlag 2014. Vi får i romanen följa Cadence, en sjuttonårig flicka från en perfekt familj i USA. Cadence brukade vara perfekt också hon, men så hände något som förändrade allt. En olycka gav Cadence diagnosen kronisk posstraumatisk stresshuvudvärk och sedan dess är hon sig inte lik. Hon får anfall och hon är deprimerad, vilket inte alls stämmer bra med bilden av den perfekta familjen.

Bilden av den, ja. Det är nämligen bara på ytan som familjen är perfekt, men därunder ruvar många hemligheter. Flera av dem avslöjas tidigt i boken, men den största av dem alla känner inte vår huvudkaraktär till. Eller kanske minns hon den bara inte; livet med migränattacker gör nämligen allting mycket svårare. Därför blir det lite som ett pussel där vi får olika bitar att foga samman, men det är inte förrän i slutet som helheten syns. Fram till dess har vi en del riktigt vackra meningar att njuta av, tillsammans med sjukdomsskildringar som är så smärtsamt väl utförda att det hugger mig rätt i hjärtat. Huvudvärk är inte bara huvudvärk, det är en häxa som svingar en statyett mot pannan så att benbitarna lossnar och fragmenten av dem sprids över sängen. Det är en ångvält som rullar över benen i halsen, knäcker ryggraden och spräcker hjärnan. Det är en värld som har slagsida. Och det är åtskilliga dagar som tillbringas i sängen på grund av kräkningar och medvetandeförluster.

Jag älskar dessa sjukdomsskildringar, de är levande och trovärdiga. Jag kan relatera och jag vill printa dem på lappar jag kan ha i fickan och räcka fram till personer som inte förstår hur det är, som tror att all huvudvärk kan botas med lite Alvedon och att migrän inte är något man stannar hemma från jobbet för. Detsamma gäller känsloskildringarna: levande, målande, trovärdiga. Ibland kanske lite väl målande: i jakten på de perfekta orden och den snyggaste formateringen går budskapet förlorat. Jag fattar, Lockhart, du kan trolla med ord och du gillar radbrytningar. Kan vi gå vidare nu, tack? (Det är också mycket möjligt att jag bara är en jante-svensk.)

Slutligen är det en bra historia vi får ta del av, även fast vi läst den förr. Det finns redan många berättelser om duktiga flickor som slutar vara duktiga och därmed hotar bilden av den perfekta familjen, den som egentligen inte är så perfekt. Framför allt har vi läst många berättelser om flickor som förälskar sig i pojkar. Det blir lite klyschigt ibland och emellanåt skymtar tråkiga könsroller, men trots detta tycker jag författaren lyckas göra berättelsen unik. Det må finnas liknande berättelser, men denna innehåller ändå en del friska fläktar, kanske framför allt då det märks att bilden författaren målar också problematiseras. Det framgår inte alltid kristallklart, men när jag ser till helheten förstår jag det. Jag hoppas (och tror) att femtonåringar också gör det.
 
Betyg:

 
Och slutligen, i helt vanlig ordning, några favoritavsnitt. Denna gång riktigt amatörmässigt fotograferade, vilket bevisar att man inte får bra bilder bara för att man har systemkamera. Man får bra bilder för att man är kunnig, har ett öga för det och anstränger mig. Jag orkade inte anstränga mig, hoppas ni kan leva med det ändå.


Jag gillar verkligen stilgreppet här.
 
Ryser av genialiteten i denna skildring av sorg och desperation.
 
Så sjukt obehaglig del. Kanske främst för att jag känner igen min egen mamma i det.
 
Så snyggt!
 
 
#relatable
 
 
 
bokrecensioner - böcker - e. lockhart - lavender lit - ungdomsböcker - young adult
2

Life's just a blast, it's moving really fast

 
 
 
"You better stay on top or life will kick you in the ass". Kommer ni ihåg den låten? Take A Look Around, år 2000. Jag minns att jag tyckte att Limp Bizkit var såå bra på den tiden. Och många år framöver. Ungefär åtta, närmare bestämt. Vad hände sen? Det som hände sen var att jag tröttnade jag på sådan musik. Idag gör den sortens musik mig mest bara irriterad och illamående p.g.a. hur väl jag känner att den stämmer in på stereotypen arg ung man med vit hud, samtidigt som tonerna slår an på fel strängar hos mig (no pun intended, jag är helt enkelt en naturbegåvning vad gäller humoristiska formuleringar, en genuin skämtmaskin). Nu lyssnar jag nästan bara på psykedelisk rock och experimentiell elektronisk musik med långa drönande toner. Och så lite Taylor Swift, Kyla La Grange, Martha Wainwright och Lana Del Rey ovanpå det. Lustig kombination, inte sant? Men jag säger då det! Den som slaviskt måste följa en viss genre och aldrig kan vandra utanför den p.g.a. sådant som identitet, hen är den stora förloraren i livets lotteri. Identitet schmidentitet! Du kan bygga dig en fullt fungerande och trovärdig identitet utan att slänga på dig femton olika etiketter som du sedan tvunget lever upp till. Du är inte mindre autentisk för det. Tvärtom är det mycket svårare att vara autentisk med en massa etiketter. Jag lovar!

Hur som havremål (jag kan varmt rekommendera Yosas sportvariant, stort plus för glad finsk tant på insidan av burken och för att den inte innehåller bröstmjölk- kom igen, är du verkligen en bebis? Obs obs obs: största pluset är för finska tanten): Här är två bilder från Bulgarien, två bilder där det går fort. Som det alldeles för ofta gör. Men kanske finns det något vackert i det också. Jag vet inte. Vem vet, egentligen? Inte du, inte jag. (För att återigen visa hur gammal jag är refererar jag alltså till en låt från 1994, skriven och framförd av vårt stolta rikes Lisa Ekdahl, och jag minns till och med året den kom och hur mycket den spelades- det ni, kids!)

Nu till några frågor:
Vilken sorts musik låter du helst dina sinnen avnjuta?
Är etiketter viktiga för dig?
Vilka låtar minns du från 1994?
Varför kan jag aldrig undvika överdrivet många parenteser när jag skriver på det här mera vardagliga sättet? Är det kanske för att mitt liv blott är en parentes? Framför allt: är parenteserna jobbiga? Jag lovar att försöka sluta om så är fallet. Jag kan dock inte lova att försöken kommer att lyckas.

Puss och hej, likätande borde inte vara en grej.
1994 - bulgarien - foto - lisa ekdahl - ordspyor - rörelseoskärpa - vegan
2